Kia ora

Godmorgon!

Idag är min första feberfria dag på 4 dagar, det kan väl vara en liten ursäkt till den katastrofalt dåliga uppdateringen. Det och att det där nätverket jag kopplat upp mig på hemifrån försvunnit.

Men nog om det.

Feberfri äntligen, fy vad tråkigt det är att ha feber, man orkar verkligen ingenting, jag tror jag sovit 19-20tim i snitt per dygn. Vad hände med denna veckan liksom?

I Tisdags innan jag insåg att jag hade feber var jag och Lina ute på en heldagsutflykt till Devonport, färjan dit tog 12min sedan begav vi oss ut på en Walking Tour, levande kartbok och uppslagsverks om jag är enligt Lina bestämde jag vägen. Den blev väldigt bra första vulkanen var det bästa hittills, vi var hela ensamma och la oss ner i gräset på toppen och njöt av solen och världens utsikt över det stora blå. Sedan lekte vi litegrann på vägen ner och jag har nog inte skrattat så mycket sen vi åkte hemifrån, vi hade världens bästa dag! Vi promenerade längs en strand utan vatten och plockade snäckor, det tog oss ett tag att inse att det var så långgrunt/lågvatten att det var sand 100m ut innan man nådde havet.

Sedan fortsatte vi upp på ännu en vulkan bara för att ha vart uppe på den, den skulle ha varit den finaste men visst man såg ut över sundet och Auckland stad men det var inte så speciellt.

När vi kom hem senare på kvällen helt utmattade och röda i ansiktet av solen som knappt visade sig, hade jag 38.5 graders feber.

Nu ska vi fortsätta ner på den hatade gatan Queen st, huvudgatan här, för att köpa det sista som ska ingå i mitt stora paket fullt med kiwi-klistermärken som jag ska skicka hem till min kära familj. Här får ni lite bilder från Devonport iallafall.

Massa pussar och kramar

Och vi har varit hemifrån i 2månader idag, och på dagen är det faktiskt BARA ett halvår tills vi står på svenskmark igen! Vart tog tiden vägen? Jag hoppas den står stilla där hemma!

Hej turist!

Det blev ett såkallat plattfall.

Och ett hysteriskt skrattanfall.

Det var ganska brant när vi försökte ta oss ner på eget vis, jag hänger i grästuvor och skrattar så jag gråter på samma gång.

Såhär glad var hon innan hon var tvungen att hoppa, det finns tyvärr inga efter bilder på Lina.

Här sitter jag i slänten ner från North Head, den finaste vulkanen.

Här är min bästaste sambo, innan fotfästet släppte, haha.

Här ser ni Rangitoto, NZ yngsta vulkan, alltså senast aktiv. Mäktig.

Hur lätt är det att se att det inte är något vatten där nere då, vattengränsen är utanför bild. Det är lera ni ser.

Så här såg det ut när vi gick av färjan och påbörjade vår vandring mot North Head, Innan jag trampade snett och låg på mage på marken och hade gjort sönder mina skor så det var ett stort hål över hela ovansidan. Jag behåller min smidighet som ni ser.