ironi.

Ligger i min säng och funderar på för- och nackdelar med tillvaron som den är. 

Jag är på ett ställe när jag egentligen vill vara på ett annat och jag trivs men ändå inte. En del av mig kommer aldrig vara nöjd med situationen som den är nu, men jag kan inte gå och längta efter något annat och hoppas samtidigt som jag försöker gilla läget som det är och ge det en chans. 

Jag har nog insett att jag aldrig kommer ge det en chans, en riktig chans, det är mest som en tillflykt för tillfället i väntan på något bättre. Det måste hända något snart annars åker jag hem hit igen. Borta bra men hemma bäst som det heter så fint, men om en del av fjället känns som ett hem är det inte lätt.

Känslan jag har?

Ni vet när man slitit som en köpt hora och får en spark i ansiktet tillbaka.

It's like ten thousand spoons when all you need is a knife, 

it's meeting the man of my dreams and then meeting his beautiful wife.

isn't that ironic, don't you think?